I lost my self
Jag orkar inte längre. Varför ska jag hela tiden tänka på vad alla andra ska tycker eller reagera på det jag gör? Varför kan jag inte bara göra det jag vill, det som får mig att må bra, och sen bara skita i vad alla andra ska tycka, och varför kan inte alla andra bara förstå detta och låta mig vara.
När jag sitter och pluggar så går ca 80% av mina tankar till att tänka på att jag måste klara alla kurser i skolan för att inte göra pappa besviken, och bara 20% går till själva pluggandet och lärandet. Jag vet att mina föräldrar bara vill mig väl och vill att jag ska klara skolan, men den pressen som jag lagt på mig själv pga deras "vilja" att jag ska lyckas i skolan har gett mig ett handikapp. Jag kan inte plugga, jag vill, men kan inte. Jag är så otroligt rädd att få ett IG, bara för jag inte vill göra andra besviken. Själv har jag slutat bry mig, so what om jag får ETT ig, vad gör det? .. Men att behöva möta folks besvikna kommentarer och blickar... nej usch.
Det är bara jag som kan ändra på det här, och jag vet att jag borde sluta bry mig så mycket. Men man fungerar tyvärr så, man söker sina föräldrars bekräftelse och uppmärksamhet. Man vill inte göra dom besvikna.
Har alltid fokuserat på att inte göra mina föräldrar eller någon annan besviken, men någon stans på vägen har jag glömt bort mig själv och blivigt besviken på mig själv, mina prioriteringar, värderingar.
Varannan sekund tänker jag: Nej , jag har gjort mitt bästa och jag är nöjd, Fuck alla andra. Jag är grym ändå.
Andra studer tänker jag : Gud vad mina föräldrar kommer bli besvikna på mig om jag får IG i den här kursen, gud vad min vän kommer bli ledsen om jag avbokar. Tänk om jag inte klara mig, då blir dom galna.
Jag är en rätt känslig person och vill göra alla glada. Men tror det är dags att försöka göra mig själv glad, för hur ska jag kunna få andra att må bra om jag själv mår kasst?
När jag sitter och pluggar så går ca 80% av mina tankar till att tänka på att jag måste klara alla kurser i skolan för att inte göra pappa besviken, och bara 20% går till själva pluggandet och lärandet. Jag vet att mina föräldrar bara vill mig väl och vill att jag ska klara skolan, men den pressen som jag lagt på mig själv pga deras "vilja" att jag ska lyckas i skolan har gett mig ett handikapp. Jag kan inte plugga, jag vill, men kan inte. Jag är så otroligt rädd att få ett IG, bara för jag inte vill göra andra besviken. Själv har jag slutat bry mig, so what om jag får ETT ig, vad gör det? .. Men att behöva möta folks besvikna kommentarer och blickar... nej usch.
Det är bara jag som kan ändra på det här, och jag vet att jag borde sluta bry mig så mycket. Men man fungerar tyvärr så, man söker sina föräldrars bekräftelse och uppmärksamhet. Man vill inte göra dom besvikna.
Har alltid fokuserat på att inte göra mina föräldrar eller någon annan besviken, men någon stans på vägen har jag glömt bort mig själv och blivigt besviken på mig själv, mina prioriteringar, värderingar.
Varannan sekund tänker jag: Nej , jag har gjort mitt bästa och jag är nöjd, Fuck alla andra. Jag är grym ändå.
Andra studer tänker jag : Gud vad mina föräldrar kommer bli besvikna på mig om jag får IG i den här kursen, gud vad min vän kommer bli ledsen om jag avbokar. Tänk om jag inte klara mig, då blir dom galna.
Jag är en rätt känslig person och vill göra alla glada. Men tror det är dags att försöka göra mig själv glad, för hur ska jag kunna få andra att må bra om jag själv mår kasst?
Kommentarer
Trackback
